Flodhästens

När jag kom hem idag hade jag en oerhört fin sak som väntade på mig.
Detta året har ju en sak hänt som helst inte ska hända, och i min mening inte får hända.
Men nu har den hänt ändå, och A finns inte längre på jorden. Cancer har drabbat ytterligare en person.
På posten väntade ett fint kort, med ett värmande tack.
 

Igår fick Niclas brev. Av en betydligt roligare anledning. Oerhört fint skrivet var det.
Från Evelina, hans 8-åriga supersöta lillasyster. Hon har ju nyss börjat tvåan, och alla vet väl hur man skriver i den åldern. Hon saknar iaf "Nice" (hennes stavning på Nicke). Och jag heter "Irica". Gulligt!
Plockade fram min dagbok jag fick när jag började i ettan och läste lite i den.. Ens språk har ju helt klart förändrats. Och ens handstil också.
Tankarna är nog det som förändrats mest. Det är inte särskilt många blad som är ifyllda i min dagbok då jag aldrig varit en särskilt aktiv författare. Men de som är ifyllda rymmer allt från scoutläger till skoldagar till glada tankar till de mörkaste tankar.

Brev skickas allt för sällan. I förra veckan fick jag kort från min faster o farbror, idag ett kort. Glädjen när man ser att man fått brev, och inte bara en massa reklam är underbar.
Det är mycket personligare än ett mail och uppskattas således mycket mer.
Ja, jag tycker då mycket om att få brev på posten, vare sig det handlar om tragiska grejer eller roliga uppdateringar. Ett brev är alltid ett brev.