Flodhästens

Ikväll är en jobbig kväll. Jag orkar inte sticka under stolen med det.
Mest för att min kropp skriker: lägg dig i soffan, sov, vila och gör ingenting. Den skriker det medans jag sitter här och precis lärt klart allas mentala träningar. Efter dethär blogginlägget ska jag gå och plugga lite till, läsa lite om kvinnlig brottslighet.

Det är nu jag skulle gjort min mentala träning i tid så att jag hade lagt upp en planering och inte haft så innihelvetes mycket att streckläsa nu. Och detta i sin tur gör mig oerhört arg på mig själv.
Arg för att jag inte kan planera. Arg för att jag tar det lugnt, men trots att jag gör det så kopplar jag inte bort skolan, och trots att jag ligger/sitter och inte gör någonting så är jag ändå stressad inombords. Arg på mig själv för att jag inte tar tag i det jag faktiskt behöver göra i tid.

Och jag vet att det inte hjälper att vara arg på mig själv, det leder ingenvart. Så istället blir jag då trött på mig själv för att jag är arg på mig själv.
När jag är trött och arg på mig själv och dessutom har pms, vilket jag tror (läs: vet) är fallet nu, så blir jag lite extra känslig. Att då tappa en spegel i golvet på morgonen, hitta möglig potatis (bland den nyköpa potatisen) och en möglig morot (bör tilläggas att jag har mögelfobi!), bli stressad över att inte ha pluggat tillräckligt, bränna sig på en plåt. Ja, allt detta tillsammans gör att jag mest vill lägga mig ner och gråta.
När det är sånnahär dagar så är Niclas väldigt bra att ha. Alla människor har dåliga dagar, man behöver få ha det och det är viktigt att kunna erkänna det såväl för sig själv som för andra. Niclas axel är bra sånnahär dagar, han kom ut i duschen och såg att det mesta med matlagningen hade gått fel, sa att jag såg ut att behöva en kram och gav mig en underbar sådan. Det är då jag känner att jag hittat ett riktigt guldkorn som inte värt att slarvas bort. En gyllene klippa som är värd att behandla med alla respekt och kärlek som kan uppbådas i hela världen, och jag hoppas att han känner hur mycket jag uppskattar och älskar honom. Inte bara dagar som denna utan alla dagar, året om och förhoppningsvis för en oändlig tid.

Det är mörkt ute. Det duggregnar. När det duggregnar och är mörkt är promenader trevliga. Jag kommer såväl ihåg en promenad förra hösten med dunderbara Emelie, en promenad om kärlek. En Emelie som var kär i en Denny som inte vågade satsa riktigt. En promenad med en Erica som ville, men inte riktigt kunde, släppa taget om det som en gång var. Det var en promenad om den underbara känsla som båda var fyllda med, men som båda behövde hantera, på ett eller annat sätt. Vi kom fram till mycket den promenaden.
Och ett citat som slapp ur dunderbara människans mun har satt sig extra djupt inom mig. Det handlar inte om kärleken till respektive pojkvänner, utan om kärleken vänner imellan. Jag blev så glad när hon sa det. Och att höra "vad som än händer, så kommer vi ju ändå kunna prata, hålla kontakten och umgås.. Och bara vara" är ord som än idag speglas rätt så ofta i mitt inre. Jag saknar min gris. Idag hade det varit perfekt tid för en promenad. Lite folosofi och en garanti om att en kass dag inte innebär att livet är kasst.

Tack och lov så är det inte många dagar som det känns såhär hopplöst, och imorgon lär det väl kännas bättre. Det blev ett oerhört långt inlägg, och jag tror inte att en endaste av er orkade läsa igenom allt, men nu mår jag lite bättre och har lite extra energi för att (kanske) läsa lite om kvinnlig brottslighet med en tallrik glass i knät. Sedan ska jag sova. Imorgon ska jag vara positiv, plugga mycket och prova spinning.. Spännande!
Godnatt världen.