Flodhästens

Nu skulle jag befunnit mig på gymmet. Jag avstod. Sommarträning där idag, så kände inte för att gå dit själv.
Får ju tyvärr sluta med hockeyn. Eller åtminstone byta lag nu när jag byter bostadsort. Det känns helt sjukt konstigt, spännande och äventyrligt.
Jag, lilla ynkliga jag, ska flytta långt bort ifrån vänner och familj.
Niclas följer med, det underlättar nog mycket men ändå. Känns konstigt att ha kommit in när alla säger att jag inte skulle göra det.
Jag skulle inte komma in förrän om minst 2 år, och så kom jag in nu.
Inte det att jag inte vill bli polis, för det vill jag, men konstigt att komma in på en skola man verkligen inte förväntat sig.

Har jobbat med de härliga små liven idag igen, de smarta kommentarerna 3,4 och 5-åringarna slänger ur sig får en till att häpna. Och de hittar på en hel drös med konstiga grejer. Som att nästan kissa i leksaksförrådet. Eller kasta sand på varandra för att den andre inte flyttar på sig. Eller att brottas och knuffas för att de inte "orkar" prata. Skratta får man i alla fall göra.

Gick en promenix på en timme med Emelie innan. Nu ska jag ut och gå med mamma. Om jag går dubbelt så lång tid som jag hade sprungit då borde jag ju förbränna ungefär lika mycket som om jag hade sprungit. Bara det att jag inte tränar kondisen. Mina fötter är egentligen för trötta för att gå men denna promenaden ska de iaf få på sig gympaskor, för det behöver både fötterna, knäna och ryggen känner jag.

Sedan kommer Niclas, och med sig har han vårat söndagsgodis. Som Evelina hade ätit upp. Eller typ iaf. Är nog någon högt där uppe som inte vill att jag ska äta godis. Hos Annie var godiset slut när jag var färdigsminkad också. Men det är bra, så vräker jag inte i mig så mycket onyttigheter.

Nu blev det ett långt inlägg, om ingenting vettigt.
Som sagt, det var min blajblajande som räddade mina betyg många gånger!

Att ta första steget är den viktigaste delen av varje upptäcktsfärd
och utan tvekan det mest betydelsefulla