Flodhästens

Det var tungt som fan. Det kändes som att någon stog och drog och slet i mitt hjärta, som att någon ville dra ut det ur min sköra kropp. Det blev tungt att andas. Tårar som rann redan när jag fick första Nickekramen på morgonen. Tårar som rann under hela sista ihoppackningen. Tårar som rann på flygplatsen när det var dags att säga hej då. Tårar när jag såg honom gå framåt i säkerhetskön. Tårar hela vägen från Landvetter till Kungsbacka. Tårar nu. Jag är trött på tårar, men skönt att känna trycket lätta för en stund. Evelina var förtvivlad fast när vi började pussla (ett som hon fick i födelsedagspresent av mig och N) blev hon glad igen. Så snart hon får sina presenter (hon fyllde år igår) kommer hon nog vara lika spralligt glad som vanligt.
Försöker ta mig samman, ska åka om 20 min, in till stan, träffa annie, prata, mysa, ha en välbehövlig tjejdag.
Senare ska jag hem till Niclas igen. Eller ja, där Niclas var innan. Till hans systers studentmottagning. Till hans släkt som frågar hur det känns. Och antagligen till lite mer tårar. Jag tröstar mig med att första dagarna är värst, jag vet det. Sedan blir det bättre. Vi träffas snart igen, om 87 dar. Om en vecka är det bara 82. Sedan går det neråt i värsta takten. Hoppas jag på iaf.