Hemlängtan
Om exakt 7 dagar, 168 timmar, 10080 minuter eller 604 800 sekunder sitter jag på Umeås flygplats påväg till Göteborg, hemlängtan börjar göra sig påmind.
Ju närmre tiden för hemresa det kommer, desto mer längtar jag.
Jag längtar efter min familj. Och mina vänner. Jag längtar efter hockeyn. Och allt detdär som bara är hemma. Jag längtar efter självklarheten. Efter en underbar omgivning. Efter skidåkning, vilket iofs inte är hemma, men ett stående inslag i julfirandet. Jag längtar efter mina kusinbarn. Efter mina kusiner. Efter traditionerna.
Längtan blir så mycket större för varje timme som går nu. Ändå är den inte övermäktig.
Jag tror det blir bra dethär. Skönt att iaf längta efter hemmet. Trots att hem numera ska vara här.
Min hemstad kommer nog alltid vara Lindome, det kommer nog alltid vara det jag kallar hem. Det är där jag vuxit upp. Där jag tillbringat mina första 20 år i mitt liv. Göteborg är staden jag älskar, staden jag trivs i. Umeå är här jag bor, det är här jag pluggar, här mitt liv är nu och de kommande 1.5 året. Jag trivs här.
Det är en mysig stad. Mysig älv. Härliga vänner. Snö. Kallt. (Eller nåja, idag är det). Studier. Rolig utbildning. Studielivet är fantastisk. Ruggigt fantastiskt. Med andra ord trivs jag. Som fisken i vatnnet som man brukar säga.
Trots det kan jag inte låta bli att längta hem idag, längta efter mitt söta lilla Lindome, min söta lilla familj, min älskade bror, mor och far. Älskade vänner. Mitt älskade lag. Mitt hus. Min "gård". Min släkt. Allt det som alltid varit mitt. Och som alltid kommer vara en del av mig, även om det inte alltid är precis där jag är för stunden.
The time is now.
