Flodhästens

Solsken, nästan så det blivit en vana, fortfarande lika skönt. Idag blev det extra uppskattat när jag inte börjar jobba förrän 16.15 och kunde få sova ut. Har känt mig enormt trött det senaste.
Amerikanska sysslingar som är här, de får mig minsann till att öva min engelska. Och så kass är den inte längre, trott eller ej. Den funkar åtminstone nu, och jag vågar använda den, vilket är det viktigaste.

Igår kom papper från umeå universitet, från min polisutbildning, från mitt framtida liv. Låter onekligen som det kommer vara skoj, framförallt låter det som att kurserna är roliga. Vi får väl se när jag är där vid kursstarten den 31/8 hur det känns, jag tror det blir perfekt! Men det är närvöst, tänk så är jag typ den första som lyckas bli sparkad från en utbildning. Eller det finns ju folk som blivit det innan, men nä, usch, katastroftankarna ska jag lägga på hyllan.

På lördag är en grillkväll planerad, någon som vill med? Skicka sms/ring/kommentera så är du himlans välkommen =)

Nu är det dags att sova, gör  inget annat än att jobba nu, fram tills imon kl 14.00 för då har jag en ledig helg framför mig.
Slutade dagens jobb för snart 2 h sen, hem och packa, sitta lite vid datorn, bita på min visdomstand som ligger o trycker på, prata med N och sedan titta på sjukhuset. Finaste lilla Victor, han har nog berört många människor, han och hans föräldrar. Att de startade en blogg har nog berört många och ni borde läsa den. http://denstarkastestjarnan.blogg.se/.

Midsommarafton tillbringas i Onsala med god mat, vänner, jacuzzi o party! Längtan!
Sedan en helt ledig helg utan några planer förutom farmors kalas o mys med N. Perfekt!

Dagen har funkat. Den har gått. Nu är det barar 86 kvar. Och 87 nätter. USCH!
Jag och Annie träffades på stationen, några tårar sedan började vi med frukost på condeco, kunde inte äta alltför mycket men fick i mig lite som resulterade i illamående, men men, det dög. Lite affärtittande och hittade en tröja som jag vet N hade älskat. Den var lite konstig i halsen så blev inget köp dock. Ryggen var ascool. Köpte iaf ett par solglasögon. Efter det hem till Annie för att "titta" på dagboken. Jag somnade men vakna till i mitten nånstans, somnade igen, vaknade och grät, mös med A och sen bet jag ihop för att åka hem till Michaelas studentmottagning. Hos Niclas, utan Niclas. Men det funkade, hans släkt är otroligt mysig och Evelina hade lyckats producera lite studsbollar. Lyckades klara mig hyffsat bra hos N. Sedan var själva huvudpunkten, att bada jacuzzi hos Annie med Sofia som hade anslutit hos Niclas, eller ah Michaela. Inte dumt det inte, vilket sällskap!
Så min dag har inte varit jättegivande, men jag har klarat den.
Tack Annie, dagen har varit supermysig. Några hopbreak men kan lova att de hade varit fler om inte du funnits!
Och tack Sofia för den mysiga kvällen.

Det var tungt som fan. Det kändes som att någon stog och drog och slet i mitt hjärta, som att någon ville dra ut det ur min sköra kropp. Det blev tungt att andas. Tårar som rann redan när jag fick första Nickekramen på morgonen. Tårar som rann under hela sista ihoppackningen. Tårar som rann på flygplatsen när det var dags att säga hej då. Tårar när jag såg honom gå framåt i säkerhetskön. Tårar hela vägen från Landvetter till Kungsbacka. Tårar nu. Jag är trött på tårar, men skönt att känna trycket lätta för en stund. Evelina var förtvivlad fast när vi började pussla (ett som hon fick i födelsedagspresent av mig och N) blev hon glad igen. Så snart hon får sina presenter (hon fyllde år igår) kommer hon nog vara lika spralligt glad som vanligt.
Försöker ta mig samman, ska åka om 20 min, in till stan, träffa annie, prata, mysa, ha en välbehövlig tjejdag.
Senare ska jag hem till Niclas igen. Eller ja, där Niclas var innan. Till hans systers studentmottagning. Till hans släkt som frågar hur det känns. Och antagligen till lite mer tårar. Jag tröstar mig med att första dagarna är värst, jag vet det. Sedan blir det bättre. Vi träffas snart igen, om 87 dar. Om en vecka är det bara 82. Sedan går det neråt i värsta takten. Hoppas jag på iaf.

Av hela mitt hjärta kan jag medge att jag kommer sakna dig.
Jag kommer älska dig till dagen du kommer hem, och 1000000 dagar efter det!
Jag kommer inte titta mot någon annan, jag kommer inte vilja ha någon annan, men jag kommer vilja ha din närhet.
Jag kommer fälla tårar utav saknad efter den självklara personen som du är i mitt liv.
Ändå vet jag att jag unnar dig dethär mer än någon annan, och att jag vill att du har en av de största upplevelserna någonsin i ditt liv och att du har det så bra som man kan ha det.
Under tiden ska jag fortsätta med mitt liv här hemma, och planera för den framtid du och jag planerat lite för och som vi ska tillbringa tillsammans.

Jag hoppas ni gör det, för det har inte jag lyckats med. Sedan igår har jag ingen röst alls. Och då menar jag ingen alls. På sin höjd får jag fram ett läte, annars viskar jag, fastän det känns som att jag tar i så att jag ska storkna. Men jag försöker mest vara tyst.
Det som var svårast var att vara på krogen utan att kunna prata, mobilen hjälpte en hel del, den var i princip livsnödvändig där inne. Gårdagen var riktigt lyckad. Niclas lagade världens godaste mat. Jag har tur som ska bli sambo med en kock jag.
Vi åt, drack, spelade kubb och drack lite till, hade lite girltalk på toaletten, letade efter en liten Sofia och sen bar det av till krogen. Där inne var det också roligt, hög musik och kungsbackas ända krog som har öppet till tre. Det var party helt enkelt!
Och det kändes inte som något ledsamt hejdåparty trots allt. Visst, alla visste att festen anordnades för att N ska till USA. Men det var mer bara trevligt och fantastiskt roligt. Men nu är det bara 6 dar till han åker. Sen är det "bara" 82 dagar tills han kommer hem. Och med andra ord 90 dagar tills han kommer till Umeå, fantastiskt dethär med dagarna. Det låter ju inte så himla mycket.
Och jag ska jobba som en gris, mer än heltid gärna, och för den delen vara borta i kroatien typ 1/3 av tiden han är borta. Värme och sol!

Veckan är fulladdad utav ta-tillvara-på-tiden-känsla. Och lär väl inte jobba imon, kan varken jobba med gamlingar eller barn när jag inte kan prata alls.

Bakisdagen är till ända, sängen snart, kurerande och mys.
Och har återigen lagt ett onödigt blogginlägg bakom mig.