Flodhästens

Nu har jag sagt de första hejdå´en. Eller som jag skulle vilja kalla det, "syns igen". Men det kändes så konstigt att säga, till en person man träffar flera gånger i veckan att vi syns om tre månader. Tårarna rann. Och om jag hatar farväl innan så hatar jag dom ännu mer när tårarna rinner. Imorgon är en ny dag igen. Då är det inte farvälens dag, då är det goddagarnas dag.

Emelie, du är bäst! Jag älskar dig <3

Idag är dagen D. Dagen jag laddat inför sedan 4 maj. Dagen med blandade känslor. Med rädsla, glädje, spänning, förväntningar och jag jobbar fortfarande för att bli superduperladdad.
Imorgon kommer jag gå runt i Umeå, min nya hemstad, jag ska utforska så många millimetrar jag bara hinner.
Vi ska sova i våra nya sängar. Vi, jag och Niclas, det känns overkligt men fantastiskt underbart! Folk blir sambos varje dag utan att det ses som så märkvärdigt, men nu, när det gäller en själv känns det som ett stort steg. Jag hoppas det visar sig vara rätt steg, rätt väg att gå.

Det är nervöst nu, men det blir bättre sedan. Saknaden är redan stor efter alla människor, men den kommer bli större, och den kommer bli mindre och jag gillar inte att byta miljö från den trygga hemtama men samtidigt är det nödvändigt ibland. Snart kommer säkert Umeå vara som hemma, det kommer säkert vara bra snart, men min oro inför det okända, det jag inte är van vid, är lite svårreglerad ibland. Men nu tror jag på detta, jag har valt att satsa på detta.

Jag trodde det skulle bli roligt att packa allt inför flytten. Gå igenom allting gammalt, titta igenom det, minnas lite.
Istället ägnas varje dag åt att fundera över allt som varit, bli genomsvettig, tvivla över att en släpkärra räcker, skratta åt minnen, och så på slutet packa lite.
Det är inte längre tio dagar kvar, det är imorgon.  Imorgon flyttar jag över 100 mil bort. I övermorgon får jag se våran lägenhet för första gången. Ska bli spännande att gå in genom dörren, hämta nycklarna, handla, känna att det är våran. Spännande att bli sambo, ett vuxet ord.
Idag är det inte lika spännande, idag är mitt humör i botten, eller njae inte idag, nu är det det. När jag o mor min klippte oss innan var jag på ett ganska bra humör, men det har långsamt gått i botten. Hittade dessutom just en flyttlåda till. Det innebär att jag har 6 flyttlådor + skrivare + massa löst också. Gash, orka!
Men imorgon är det över, kl 17 avgår tåget från Göteborg central. 6 37 på torsdag kliver jag av det, in i mitt liv, med nya tag och ny beslutsamhet. Då dröjer det åtminstone två år innan jag behöver packa igen.

Galet. Totalt galet. Jag har inte packat någonting. Ändå är det en o en halv timme sedan jag kom hem från tandläkaren.
Jag behöver en niclas här som skäller på mig för att jag inte packar. Eller en mamma. Eller åtminstone någon, som har vett att skälla på mig. Min diciplin är inte tillräckligt bra.

Igår sas det hej då till hockeylaget. Tårarna rann. Hockey, som är det bästa i världen, mycket tack vare laget, det kommer inte bli detsamma. Antagligen kommer det inte ens bli någon hockey i Umeå. Jag har träningsvärk idag. Härlig träningsvärk, men stel som satan. Och jag vill inte sluta med hockeyn. Och jag vill inte flytta över 100 mil iväg. Och jag vill inte packa hela mitt liv i några flyttkartonger.

Det är två år och åtta månader sedan du pussade mig för första gången. Idag har vi börjat packa våra flyttgrejer.
Det har mestadels varit lyckliga månader, så nu hoppas jag att resten blir det också. Kärlek <3

Det är tio dagar kvar. Tio dagar på ett ställe som under 19 år och fem månader varit mitt hem, mitt place to be och min fristad.
Det är ett vitt hus i ett lagom stort bostadsområde där jag haft några av mina bästa vänner genom livet. Stället där det räckte att gå 25 meter för att ha en kompis att vara med, alla dagar, året runt, när man inte ville vara själv. Dom flesta har flyttat nu. Den nya generationen har tagit över.
Det är nya barn som är ute och leker på gården, åker bobycar så de väcker en även efter den senaste festkvällen, ungar som gråter så högt att man ibland vill gå ut och skrika åt dom att vara tysta. De har tagit över.
De har funnit sin fristad där de kan leka och ignorera allt ont som man så skönt slipper vara medveten om när man är ung och ovetandes.
Det är bara jag och min bror kvar av barnen här. Mina barndomskompisar finns inte längre på gården, utan de finns i kungsbacka, göteborg, varberg, bollebyggd, finland och utspridda lite härsan tvärsan, vissa vet jag inte ens var. Vi har spridit ut oss. Startat nya liv. En del tillsammans med sina familjer. Andra har flyttat från föräldrarna. Vissas föräldrar bor kvar.
Om tio dagar ska jag starta upp mitt liv på ett nytt ställe, ett ställe som jag aldrig någonsin besökt. Det är en kall stad sägs det. Med mycket snö, det är ju bra. En kall stad som är mörk i princip dygnet runt under vinterhalvåret. Jag kommer bli sambo. Det låter så vuxet, och seriöst. Det är i dethär läget det känns att jag verkligen valt att satsa på ett förhållande. Att jag vågar. Tillsammans med en människa jag lärde känna när jag var 17 år. Men det känns bra. Vi har en bra grund att bygga på. Vi kommer bo i en tvåa på 60 kvadrat. Det är hälften av mitt hus. Vi är antalet personer delat på hälften. Utrymmet är alltså det samma.
Vi ska bo själva, vi ska laga våran egna mat, stå på våra egna ben och fixa våra egna fester.
I den mörka staden, mer än 100 mil hemifrån, är det dags att starta om på nytt. Om tio dagar. Nu är det dags att samla ork, energi och ett glatt humör i solen som skiner utanför fönstret. För om tio dagar bor jag på ett ställe där solen inte visar sig nämnvärt mycket under vinterhalvåret. Men jag bor också på ett ställe där jag kommer uppleva en hel del saker, lära känna nya människor, få gå på alla beryktade studentfester, uppleva en insparksdag, en sittning, tentor, konditionstest. Jag kommer få uppleva vägen mot att bli polis. Det blir spännande,säkert svårt och lite jobbigt, men också fantastiskt roligt. Om tio dagar.

Jag vill skrika. Jag vill bonka sönder min illvilliga dator. Jag vill ringa och skälla ut Mölndals tennisklubb, varlas och allt vad de heter.
Det funkar för-i-helvete inte att boka tennisbanor. Och jag är sjukt sugen på tennis.
Det är så att det krullar sig i min arm för att jag vill bonka skiten ur en boll, drämma till den allt vad jag kan.
Jag är ingen höjdare på tennis, inte någonstans. Men jag vill spela, jag tycker det är roligt, det ska finnas bokninfsbara tennisbanor, möjligheten ska finnas, dom är ju öppna till 23. Det finns i Umeå, vid vårat bostadsområde och jag har tänkt spela där ganska regelbundet, i Umeå av alla ställen, ändå kan inte mölndal, som ligger hyffsat nära Sveriges näst största stad tillhandahålla med tennisbanor. Kasst är det.

Återigen hemma. Återigen i Sverige. Trist är det. Men allting har ett slut, så även det roliga.
Är ledig imorgon också, sedan är det tillbaks till jobbet.
Solen skiner åtminstone här hemma också, så nu när det är lite uppackat blir det väl till att besöka terassen.
Fick mig en tur genom Berlin, eller rättare sagt en heldag i torsdags. Lite shopping, mkt sevärt och framförallt väldigt trevligt firande av pappa. Satt i tv-tornet och snurra runt och fikade i drygt två timmar.
Intensivumgåtts med mamma o pappa kanske är bra inför att flytta drygt 100 mil bort.
Skrev och ifrågasatte tapeterna föregående lämnat efter sig i vardagsrummet, hans barn hade målat och han skulle bara ta en bård över. Så nu får vi helt nya tapeter i vardagsrummet, samt nya mattor över hela lägenheten. Vardagsrumsgolvet är redan nyslipat och bonat eller vad det heter.
Jag börjar bli redo för att flytta, samlar ork för att börja plugga och förebereder motgångar och medgångar. Jag tror det blir bra, roligt, men ändå svårt.