Lagom pepp..

Eller så byter man ut första bokstaven mot d. För det är så jag känner mig. Depp.
Sikket ord. Var man inte depp innan blir man det av att höra ordet. Känslan riktigt lyser igenom det.
Varför är ganska svårt att förklara. Mycket för att jag saknar Nicke. Saknar att ha en hel dag ihop där vi hittar på saker. Jag saknar det riktigt mycket just nu. Saknar honom, världens underbaraste. Saknar känslan när man verkligen tog tillvara på tiden tillsammans. Blir ju inte riktigt på samma sätt när man är sambos - på gott och ont. Just nu känns det mest ont. Längtar till nästa lördag. Då är första gången sen han börja jobba som vi ska ha en dag ihop.
Det känns faktiskt välbehövligt.

Jag har aldrig förstått de förhållanden som spruckit när man blivit sambos. Jag har trott att det varit folk som sprungit in i saker, varit tillsammans nån vecka eller så för att sen flytta ihop och inse att det inte funkade.
Men jag har aldrig förstått folk som varit tillsammans länge för att flytta ihop och sedan gå isär efter en månad.
Nu förstår jag det. Lite mer åtminstone. Hade jag (och Nicke) inte lärt oss av misstagen vi gjort innan, utan fortfarande bara gått och burit på saker vi egentligen känt ett behov av att prata om, tror jag inte att det hade varit så långt till avgrundens kant för oss.
Om vi hade gått på varsin sida om vägen, och ignorerat varandra. Det hände förr att vi gjorde det. Vi bar på undringar, klumpar i magarna utan att få det ur oss.
Men nu gör vi inte det.
Nu går vi på varsin sida om vägen, men vi pratar över vägen. Ibland får vi prata högt när det kommer en moppe. Ibland får vi skrika när det kommer en bil. När det kommer en lastbil får vi hålla oss ett par steg till från att säga det vi vill, för att sedan kunna prata i vanlig samtalston.
Vi får helt enkelt hålla oss vakna lite längre när den andre kommer hem senare. Vi får kanske skicka något sms istället för att ringa. Kanske får vänta tills båda kan prata för att ta tag i diskussioner.
Men vi kommunicerar åtminstone. Något som vi övat på i flera år att göra. Och det känns som att vi lyckas nu. Åtminstone lyckas vi mycket bättre än vad vi gjort innan. Och det känns väldigt skönt gör det.

Kanske är jag lite depp för att lägenheten ser ut som den gör. Den är stökig. Jag går och småplockar varje dag, medans N kommer hem sent och då inte orkar. Så det blir aldrig riktig ordning. Idag har jag t.o.m varit för lat för att diska. Jag får väl göra det imon istället. Det är det jag är bäst på, att skjuta saker på morgondagen.

Kanske är det för att jag saknar hockeyn. Jag saknar mitt lag, saknar tillvaron. Saknar till och med att gå upp tidigt varje morgon för att göra det roligaste på hela jorden. Jag saknar hockeyn något så fruktansvärt mycket.

Jag saknar min griseknoe och min ekorre. Jag saknar våra kvällar med snack om allt och ingenting.

Saknar Anna, och Sandra, och allt därimellan.

Jag saknar en granne, som ändå alltid varit ganska nära, hur långt bort hon än varit.

Jag saknar min bror. Och mamma och pappa.

Avståndet hem känns som flera tusentals mil. Inte bara 100 idag.

Jag saknar vännergänget, festkvällarna med annie, sofia, helena, henke, ida, jonas, starander, daniel och alla andra.

Jaa, jag saknar helt enkelt en hel del ganska mycket.
Men jag har det ändå bra här!

Kommentarer
Postat av: Sofia

Det kommer bli bättre, man måste få ha lite depp perioder ibland. Kämpa på gumman! Vi saknar dig här hemma också ska du veta! <3

2009-10-09 @ 22:21:12
URL: http://sofiaisabellebertilsson.blogg.se/
Postat av: E

Sometimes it´s hard to belive!

2009-10-09 @ 23:56:07
URL: http://flodhastens.blogg.se/
Postat av: Grisen

Du skriver så himla rätt och klokt min kära flodhäst <3 du är verkligen saknad <3

2009-10-11 @ 20:27:16
Postat av: E

Du är grisen, du är saknad, bäst och älskad <3

2009-10-12 @ 15:39:05
URL: http://flodhastens.blogg.se/
Postat av: Grisen

<3 <3 <3 <3 <3

2009-10-18 @ 19:29:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0