Flodhästens

Jag hoppas ni gör det, för det har inte jag lyckats med. Sedan igår har jag ingen röst alls. Och då menar jag ingen alls. På sin höjd får jag fram ett läte, annars viskar jag, fastän det känns som att jag tar i så att jag ska storkna. Men jag försöker mest vara tyst.
Det som var svårast var att vara på krogen utan att kunna prata, mobilen hjälpte en hel del, den var i princip livsnödvändig där inne. Gårdagen var riktigt lyckad. Niclas lagade världens godaste mat. Jag har tur som ska bli sambo med en kock jag.
Vi åt, drack, spelade kubb och drack lite till, hade lite girltalk på toaletten, letade efter en liten Sofia och sen bar det av till krogen. Där inne var det också roligt, hög musik och kungsbackas ända krog som har öppet till tre. Det var party helt enkelt!
Och det kändes inte som något ledsamt hejdåparty trots allt. Visst, alla visste att festen anordnades för att N ska till USA. Men det var mer bara trevligt och fantastiskt roligt. Men nu är det bara 6 dar till han åker. Sen är det "bara" 82 dagar tills han kommer hem. Och med andra ord 90 dagar tills han kommer till Umeå, fantastiskt dethär med dagarna. Det låter ju inte så himla mycket.
Och jag ska jobba som en gris, mer än heltid gärna, och för den delen vara borta i kroatien typ 1/3 av tiden han är borta. Värme och sol!

Veckan är fulladdad utav ta-tillvara-på-tiden-känsla. Och lär väl inte jobba imon, kan varken jobba med gamlingar eller barn när jag inte kan prata alls.

Bakisdagen är till ända, sängen snart, kurerande och mys.
Och har återigen lagt ett onödigt blogginlägg bakom mig.