Tio dagar
Det är tio dagar kvar. Tio dagar på ett ställe som under 19 år och fem månader varit mitt hem, mitt place to be och min fristad.
Det är ett vitt hus i ett lagom stort bostadsområde där jag haft några av mina bästa vänner genom livet. Stället där det räckte att gå 25 meter för att ha en kompis att vara med, alla dagar, året runt, när man inte ville vara själv. Dom flesta har flyttat nu. Den nya generationen har tagit över.
Det är nya barn som är ute och leker på gården, åker bobycar så de väcker en även efter den senaste festkvällen, ungar som gråter så högt att man ibland vill gå ut och skrika åt dom att vara tysta. De har tagit över.
De har funnit sin fristad där de kan leka och ignorera allt ont som man så skönt slipper vara medveten om när man är ung och ovetandes.
Det är bara jag och min bror kvar av barnen här. Mina barndomskompisar finns inte längre på gården, utan de finns i kungsbacka, göteborg, varberg, bollebyggd, finland och utspridda lite härsan tvärsan, vissa vet jag inte ens var. Vi har spridit ut oss. Startat nya liv. En del tillsammans med sina familjer. Andra har flyttat från föräldrarna. Vissas föräldrar bor kvar.
Om tio dagar ska jag starta upp mitt liv på ett nytt ställe, ett ställe som jag aldrig någonsin besökt. Det är en kall stad sägs det. Med mycket snö, det är ju bra. En kall stad som är mörk i princip dygnet runt under vinterhalvåret. Jag kommer bli sambo. Det låter så vuxet, och seriöst. Det är i dethär läget det känns att jag verkligen valt att satsa på ett förhållande. Att jag vågar. Tillsammans med en människa jag lärde känna när jag var 17 år. Men det känns bra. Vi har en bra grund att bygga på. Vi kommer bo i en tvåa på 60 kvadrat. Det är hälften av mitt hus. Vi är antalet personer delat på hälften. Utrymmet är alltså det samma.
Vi ska bo själva, vi ska laga våran egna mat, stå på våra egna ben och fixa våra egna fester.
I den mörka staden, mer än 100 mil hemifrån, är det dags att starta om på nytt. Om tio dagar. Nu är det dags att samla ork, energi och ett glatt humör i solen som skiner utanför fönstret. För om tio dagar bor jag på ett ställe där solen inte visar sig nämnvärt mycket under vinterhalvåret. Men jag bor också på ett ställe där jag kommer uppleva en hel del saker, lära känna nya människor, få gå på alla beryktade studentfester, uppleva en insparksdag, en sittning, tentor, konditionstest. Jag kommer få uppleva vägen mot att bli polis. Det blir spännande,säkert svårt och lite jobbigt, men också fantastiskt roligt. Om tio dagar.
Det är ett vitt hus i ett lagom stort bostadsområde där jag haft några av mina bästa vänner genom livet. Stället där det räckte att gå 25 meter för att ha en kompis att vara med, alla dagar, året runt, när man inte ville vara själv. Dom flesta har flyttat nu. Den nya generationen har tagit över.
Det är nya barn som är ute och leker på gården, åker bobycar så de väcker en även efter den senaste festkvällen, ungar som gråter så högt att man ibland vill gå ut och skrika åt dom att vara tysta. De har tagit över.
De har funnit sin fristad där de kan leka och ignorera allt ont som man så skönt slipper vara medveten om när man är ung och ovetandes.
Det är bara jag och min bror kvar av barnen här. Mina barndomskompisar finns inte längre på gården, utan de finns i kungsbacka, göteborg, varberg, bollebyggd, finland och utspridda lite härsan tvärsan, vissa vet jag inte ens var. Vi har spridit ut oss. Startat nya liv. En del tillsammans med sina familjer. Andra har flyttat från föräldrarna. Vissas föräldrar bor kvar.
Om tio dagar ska jag starta upp mitt liv på ett nytt ställe, ett ställe som jag aldrig någonsin besökt. Det är en kall stad sägs det. Med mycket snö, det är ju bra. En kall stad som är mörk i princip dygnet runt under vinterhalvåret. Jag kommer bli sambo. Det låter så vuxet, och seriöst. Det är i dethär läget det känns att jag verkligen valt att satsa på ett förhållande. Att jag vågar. Tillsammans med en människa jag lärde känna när jag var 17 år. Men det känns bra. Vi har en bra grund att bygga på. Vi kommer bo i en tvåa på 60 kvadrat. Det är hälften av mitt hus. Vi är antalet personer delat på hälften. Utrymmet är alltså det samma.
Vi ska bo själva, vi ska laga våran egna mat, stå på våra egna ben och fixa våra egna fester.
I den mörka staden, mer än 100 mil hemifrån, är det dags att starta om på nytt. Om tio dagar. Nu är det dags att samla ork, energi och ett glatt humör i solen som skiner utanför fönstret. För om tio dagar bor jag på ett ställe där solen inte visar sig nämnvärt mycket under vinterhalvåret. Men jag bor också på ett ställe där jag kommer uppleva en hel del saker, lära känna nya människor, få gå på alla beryktade studentfester, uppleva en insparksdag, en sittning, tentor, konditionstest. Jag kommer få uppleva vägen mot att bli polis. Det blir spännande,säkert svårt och lite jobbigt, men också fantastiskt roligt. Om tio dagar.
Kommentarer
Trackback
