When it´s time to say goodbye

Jag sa hejdå till Niclas innan. Eftersom han ska på ledarkurs fick han åka hem idag, vi åker hem på lördag.
Från det att han kom i fredagskväll tills idag kl 15.20 har jag haft helt underbara dagar. Han måste vara den bästa i världen.
Nu kan han åka skidor också vilket ger extra mycket pluspoäng.
Tillsammans med honom uppstår en känsla, en tillfredsställelse som jag inte upplever med många andra människor. Det är få jag kan vara mig själv med i samma utsträckning som tillsammans med honom. Min familj. Och han.
När man tänker efter är det läskigt.
Så länge det är såhär bra så känns det som ett underbart förhållande, en perfekt tillvaro i mitt liv. Men tänk om det någon dag totalkraschar? Och vi bryter kontakten? Vad händer med mig då?
Hur vettigt är det egentligen att släppa så helt på alla murar jag byggt upp sen förra våren. Ju längre tiden går, ju mer låter jag murarna falla, jag tillåter mina känslor att stiga till flera hundra grader. Och det är väl bra, eftersom vårat förhållande är så perfekt.
Men varje gång jag ska säga hej då till honom, så tänker jag framåt, till den 13:e juni när jag kommer stå på Landvetter och veta att jag inte kommer återse honom förrän i september. Veta att flera månader ligger imellan och tanken att inte veta riktigt hur jag ska hantera den långa ensamheten. Fast det alltid är en tvåsamhet iaf. Långdistansförhållanden har aldrig varit riktigt min grej. Niclas säger att jag inte ska tänka på det nu, och att det kommer hålla trots att han är over there och jag här. Han säger att det är gjort för att vara vi och att han inte tänker överge det i första taget.
Jag får väl tro på honom, men när jag sa hej då idag och syns på lördag så var det nästan så jag fick ont i magen, en klump i halsen och tårar i ögonen bara utav tanken på att en dag stå och säga så inför ett tre månader långt uppehåll.

 Första kvällen gick vi guidepromenad

 Och första skiddan såg han lite nervös ut

 Backen första dagen var riktigt brant! Skidskolebacken även kallad!

Kommentarer
Postat av: Sofia

Men vännen du, det ska du ju inte tänka på nu! Det är ett tag kvar tills dess. och Jag vet att ni kommer att klara det, jag håller med till hundra procent om att ni är gjorda för varandra! Det finns väl inget som talet emot er? :) Vi kommer finnas kvar här hemma och stötta dig i sommar! <3

2009-04-16 @ 20:04:50
URL: http://sofiaisabellebertilsson.blogg.se/
Postat av: E

Tack! Tre månader är en hel evighetslång tid. Jag kommer sitta som klister och vilja hitta på grejer här hemma hela tiden:P Men jag tror vi löser det. Jag kommer iaf inte ge upp!

2009-04-20 @ 10:39:36
Postat av: Sofia

Så fort jag har tid är jag gärna med och hittar på grejer :D

2009-04-26 @ 19:09:02
URL: http://sofiaisabellebertilsson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0